Vägen dit

I lördags så var det dags för tävling i submission wrestling där bl.a Arash "The Natural" och Hulkan deltog. Kan tillägga att farfar Arash är 38 år gammal och Hulkan gjorde sin debut i tävlingssammanhang.

Båda gjorde väldigt bra ifrån sig och dom hade riktigt roligt dessutom. Jag var väldigt stolt över hur de påverkade varandra med en massa positiv energi. Teamwork! hahahaha. Det är just dessa aspekter som jag tycker är väsentliga och inte själva prestationsresultatet i sig (vinst eller förlust).

Min uppgift som coach var denna gång att hjälpa Hulkan och The Natural att slappna av, fokusera, känna glädje och på så sätt hjälpa till att kontrollera känslorna/nervositeten och kanalisera detta på ett fördelaktigt sätt.

Ytterliggare detaljer var att hjälpa till med en generell gameplan utifrån dessa herrars styrkor och grapplingsstil och samtidigt gissa mig till vad för slags "game" motståndaren hade att erbjuda. Tacksamt nog så lyckades jag förutspå rätt sorts taktik och kunde därmed bidra med nyttiga tips redan i början på matchen.

Varför tacksamt nog? Jo man känner sig riktigt maktlös när man är tvungen att endast sitta och titta på utan att kunna direkt hjälpa sin kamrat. Jag kan säga att jag var riktigt nervös inför varje match hahaha. Precis som när Barbarian Brother modell yngre tävlade.

Det är ännu värre när det handlar om MMA då sitter hjärtat i halsgropen hela tiden och jag minns varje sådant coaching tillfälle både när jag satt i Alfahannens (Daniel Bergman) och Johans ringhörna. Lättare att själv gå match - då kan man få utlopp för dessa känslor.

Nåja - när man sitter där och beskådar en sådan tävling så går det inte att låta bli att tänka på alla dessa "namnlösa" deltagare som tävlar utan att aldrig synas eller höras i offentliga sammanhang. Dom åker dit och gör det för sitt eget nöjes skull, upplever all den prestationsångest som en tävling bär med sig, hanterar detta stressmoment utifrån sina egna förutsättningar och krigar efter bästa förmåga.

Majoriteten förlorar - there can be only one! - och alla får gå igenom hanteringen utav en förlust. Kort sagt - alla deltagarna får genomgå en emotionell berg och dal bana som många åskådare aldrig kommer att kunna relatera till.

Ingen eloge får de heller - möjligen någon tröstklapp på axeln från en polare etc. i annat fall är de alla anonyma och får åka hem. Ändå är det just dessa personer som gör det möjligt för en liten klick idrottare att ta sig fram och bli igenkända - dom behöver såklart motståndare att slå så att de kan "hyllas" för sina prestationer.

Det intressanta är att de flesta relaterar frågan "hur gick det på tävlingen?" till huruvida man vann en match eller inte, när det för många tävlande handlar om hur man hanterat denna berg och dal bana utav allehanda känslor för att kunna prestera efter sin bästa förmåga. En liten skillnad i förhållningssätt kan man säga haha.

Varför utsätter man sig själv för en sådan ansträngande väg till själslig utveckling? 38-årige The natural ( Arash) uttryckte det i termer av att det är inte så självklart att man alltid får chansen att utföra dylika aktiviteter och därför skall man passa på och njuta. Man kan inte ta saker för givet i livet.

Bra sagt och därmed är sagostunden slut vilket för oss till dagens citat:

aqui eh soh porrada!!!!!! - Here there is only BRAWLING och dagens manifestation för dessa gedigna ord får RUTHLESS Robbie Lawler stå för:

Till Nästa Gång