Vägen dit

Idag ringde Mangnucello och delade med sig av riktigt goda nyheter som vi förhoppningsvis skall offentliggöra på Gringos hemsida inom kort.

Blev väldigt glad.

Min träningen går sakta men säkert framåt och det är fortfarande Bill Starr principer som vägleder denna. Jag har även utökat mina enkla drillar till att köra med en träningskamrat...kontrollerat förstås.

Träningsvolymen är forsat låg då jag inte har möjlighet att kliva in i min Westside inspirerade styrketräningsschema än pga. skada. Samtidigt så vill jag heler inte anstränga CNS i onödan och Bill Starr system är ganska påfrestande även om vikterna är för närvarande låga.

Sist men inte minst så befinner jag mig i en övergångsfas där jag ger kroppen en chans att återhämta sig innan jag påbörjar min uppbyggnadsfas. Det är viktigt att periodisera sin träning.

Jag har pratat med Lasse och har som målsättning att efter nyår åka ut till Fairing Gym för att hålla ett kort seminarium om träningsstrukturer för MMA dvs. hur man kan tänka sig att balansera ut alla komponenter med kost, träning, jobb etc. på ett mer genomtänkt sätt.

Håll utkik. Jag kommer att lägga ut ett eventuellt datum på bloggen.

Nu till något helt annat - nämligen Empati. Jag har nyligen varit med om 2 olika händelser där alldagliga människor verkligen uppvisat taskigt omdöme och brist på empati.

Varför jag tar upp detta är att det är verkligen besynnerligt att vanliga dödliga kan å ena sidan häva ur sig moraliska klyschor angående exempelvis MMA endast i syfte att få någon slags bekräftelse att de är "bättre" än andra.

När det sedan gäller att backa upp pladdret med renodlad handling så visar det sig vara tvärtom - rädsla, egoism, brist på empati är istället de utmärkande egenskaperna. Skäms

Först och främst så var jag och min bror på väg hem från träningen en dag då jag såg att det låg en medvetslös kille på Maxs hamburgerrestaurang. Endast en gäst hukade sig över honom och resten ignorerade kalt människan och fortsatte att beställa sina hamburgare som om ingenting hade hänt!

Trots att människan låg endast någon meter intill kassan. Jag klev in och frågade vad som hade hänt och om killen som hukade sig över den medvetslösa mannen behövde någon hjälp. Det visade sig att människan som låg ner hade satt något i halsen, ramlat bakåt från stolen och sedan slocknat utan att någon brydde sig!

Nåja... jag bad personalen ringa efter ambulans, vilket de tydligen hade gjort och därefter så hjälpte vi mannen som började komma till sans igen.

Han var uppenbarligen inte heller mentalt stabil (vilket bekräftades av polis/ambulanspersonal senare - gick tillbaka till Max senare på kvällen för att fråga vad som hade hänt. ) så det gick inte att få kontakt med honom, men jag agerade stödjepunkt tills vi fick honom att åtminstone att sätta sig igen. Därefter så höll jag och brorsan honom under uppsikt tills någon i personalen tog över

Inget märkvärdigt så - det enda som slog mig var en stilla undran över var alla självutnämnda vardagshjältar hade tagit vägen när det verkligen behövdes, Ni vet sådana som spyr galla över att vi har ett för våldsamt samhälle och MMA/styrketräning bidrar till det.

Nu hade man chansen att omsätta sin empati till handling, men vem fick kliva in istället - jo en person som av andra kategoriseras som våldsam och med bristfällig empati. Suck

Kanske var det så att ens självförtroende och självkänsla som bl.a. stärks utav träningen och medvetenheten/ödmjukheten inför vad man är kapabel till medförde att man agerade med automatik och åtminstone visade att man brydde sig om någonting med konkret handling och inte tomt prat.

Därför lockar MMA mig så oerhört mycket - endast konkret handling räknas medan det menlösa pratet kan man lämna till andra. Väldigt Ärligt och mycket uppskattat.

Avslutar med lite mobilitetsdrillar - var inte kräsna utan dra in en och annan i Eran uppvärmning. Vem vet, det kanske kommer att göra en avsevärd skillnad:

Till Nästa Gång