Vägen dit

Hmmm. Vet ej hur jag skall uttrycka mig, men jag har åkt på den mest förnedrande förlusten någonsin. Det är något som kommer att förfölja mig länge. Just nu så finns bara tomhet.

Sedan hemkomsten i söndags så har jag försökt att undvika alla samtal med vänner och bekanta av den enkla orsaken att jag behöver koppla av en stund - dvs. emotionellt bryta med allt negativt, vilket kommer att inträffa om jag gång på gång måste förklara vad som gick snett i lördags. (viktigt med Wave making för att göra sig av med negativ stress)

Hur som helst så är det enda jag gör just nu att kurera mina brutna revben, ta hand om Timea och gå ut med hundarna. Enformigt, men guld värt. Det tar väl 2 veckors konvalescens tid innan jag kan sova normalt, då minsta lilla rörelse orsakar en massa tråkigt "revbenshoppande" hela tiden. Bära min lilla ögonsten kan jag göra oavsett hur "stelt" det känns i bröstkorgen.

Nåja som ni säkert märker så skadade jag mig i inledningsskedet utav matchen. Den finns på youtube och man kräks bara av att se den.

Kortfattat - motståndaren stegar in, jag gör ett lätt nivåskifte, hamnar i clinch -precis där jag vill vara, tiden stannar till här och jag känner glädje för att jag är i en för mig väldigt säker position, trycker in min ena underhook och skjuter fram höften en aning, då knäar min motståndare mig och får maximal utdelning - bryter 2 st. revben

Kan inte andas, kroppen reagerar genom att kura ihop sig, min motståndare krokar samtidigt mina ben och faller med sina 116kg precis på det skadade området, kippar efter andan men får ingen luft, paniken sprider sig en aning och jag försöker komma till ett läge där jag kan andas - börja vrida mig panikartat som en nybörjare.

Motståndaren tar ryggen och släpper trycket, jag skall precis försöka få in lite luft när han får in ett halvdant stryp = Tap. Tomheten och besvikelsen infinner sig omgående. Slut.

Det mest snöpliga med detta scenario är att:

1. jag fick aldrig tillfälle till att kämpa och spela ut hela registret dvs. jag fick inte den holmgång som får alla endorfiner att infinna sig.

2. Jag var nog i min bästa fighter-form hittills (caveman training), alla tidigare skador till trots.

3. 2,5 månaders stenhård träning med tillhörande krävande uppoffringar spolades ner i toaletten. Detta är väldigt ansträngande mentalt och man kan väl säga att den mentala prövningen/matchen mot mina demoner bara har börjat.

Nåja.. Skall skriva en utvärdering senare, men just nu så krävdes det en del mentalt för att skriva ovanstående.

Till Nästa Gång