Vägen dit

Idag så var det dags för mitt lilla underverk att döpas i kyrkan. Nu är jag varken kristen eller en stor anhängare utav formella tillställningar, men dylika ritualer är en utmärkt "ursäkt" för alla mina vänner och släktingar att samlas.

Detta är något som har skänkt mig stor glädje i livet då jag verkligen har blivit lyckligt lottad med alla goda människor i min omgivning. Jag hade aldrig varit där jag är och dessutom utvecklats till den jag är utan dom. Måhända klyschigt, men sant.

Den enda förhoppningen jag har är att jag bidrar åtminstone med något betydelsefullt i deras liv, då varje gång jag stannar upp i min tankeverksamhet och beskådar min omgivning så inser jag vilken oerhört stor betydelse detta har för mig - jag är aldrig ensam.

Även om man känner en faderlig oro för sitt barn, så är vetskapen att min dotter tillhör detta kollektiv oerhört glädjande. Bara det bästa för mitt barn

Jag önskar dig inte guld, mitt barn
ej heller pengar och makt.
Jag önskar dig modet att vara dig själv
och stå för det du har sagt.
Jag önskar dig inte en stenfri väg,
men kraften att vägen gå.
Jag önskar dig vänner i rikligt mått
och vänner att lita på.

Avslutar med lite intressanta tankegångar från för (vikingatid)

Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men eftermålet
aldrig dör
för envar, som ett gott har vunnit