Vägen dit

En solid stridshammare.

Varför en bild på denna i en blogg som handlar om träning? Den skall anknyta till en löjlig men lättförståelig analogi som jag använde mig utav när jag pratade med the UNSTOPPABLE juggernaut.

Diskussionen handlade om vad jag tyckte var de lämpligaste premisserna för en eventuell taktik inför match/tävling. Det får utgöra del 1. och del 2. - hur jag ser på min motståndare - skall jag skriva om nästa gång.

Det är ingen hemlighet att sporten kommit så långt i utveckling att man numera minutiöst studerar sin motståndare inför fighten och lägger upp en gameplan/taktik därefter. Problemet uppstår då man, enligt mig, stirrar sig blint på motståndaren och hans svagheter.

Först och främst så skulle jag aldrig bygga upp en gameplan efter en motståndare för en nybörjar-tävlande som jag coachar. Exempelvis därför att dennes teknikrepertoar är alltför begränsat för tillfället och-/eller att den första tävlingen oftast utgör en större mental utmaning än vad man tror. Alltså kan för mycket information ytterliggare påverka att det låser sig mentalt, vilket hämmar prestationen.

Det jag skulle inrikta mig på är att fokusera på ett begränsat urval tekniker inför personens första tävling och ge honom som målsättning att i första hand försöka lyckas med dom. Det blir lättare att hantera stressen då, enligt mig, när man har ett klart och tydligt avgränsat mål att jobba efter - bara "vinna" känns diffust och lägga upp en taktik efter motståndaren, så måste man veta att personen i fråga har den mentala, tekniska och fysiska kapaciteten till att utföra just detta.

Nästa steg är just en mer erfaren kille som lägger upp en "gameplan" efter sin motståndares styrkor och svagheter. Här kommer den töntiga hammare-analogin in i bilden. Alltför många stirrar sig blinda på den perfekta gameplanen som man snickrat ihop när man beskådat sin motståndares alla fel och brister. Problemet är att man bygger den gameplanen endast utifrån honom och inte sig själv då

Självklart är det lämpligast att använda sig av en skruvmejsel för att skruva upp en skruv och inte en hammare. Med vad händer om man är just en hammare själv? För många ödslar tid enligt mig på att inför match försöka ändra skepnad och bli en skruvmejsel bara för att det är det lämpligaste sättet att skruva upp skruven. Men om ens fysiska, tekniska och mentala förutsättningar inte klarar av denna förändring?

Man måste påbörja med en själv och ens starka sidor och väga in vad som lämpar sig bäst för en vis typ av motståndare. Även om det är kanske inte den bästa taktiken sätt utifrån honom, så är den bättre för en själv då man har större potential att lyckas (ex. finslipa en kant på hammaren för att lättar skruva upp? ). Att försöka bli någon annan (striker om man är brottare, submission kille om man är striker etc.) är enligt mig ett sämre alternativ då chansen att sätta dessa tekniker är ytterst låga.

Sen beror det självklart också på motståndarens färdigheter, ens lägsta nivå i vissa avseenden kan fortfarande vara högre än hans högsta i andra etc.

Nåja, som exempel kan man ju nämna Koschek, Sherk, Hughes ( inte hans senaste match dock ), Evans vilka på senare tid börjat uteslutande använda sig av sina boxningskunskaper trots att de har en gedigen brottningsbakgrund. Dom har glömt att veva in sin goda brottning med striking och det har resulterat i visa "konstiga" matcher där dom inte lever upp till sitt potential.

Avslutar med RAT choke igen

Till Nästa Gång