Vägen dit

I lördags så var Eddie Bravo på besök i Stockholm igen för att hålla ett nytt intressant seminarium. Jag måste erkänna att jag gillar hans pedagogik då han även fokuserar på att förklara vikten utav positioner, rätta vinklar och andra detaljer som formar helheten. Det bidrar till att lättare avgöra vilka slags rörelsemönster som kommer att passa ens egna "game" bäst.

Hur som helst så var det 4 timmars teknikträning där jag fick lite inblick i situationer, tankesätt och positioner som jag aldrig tidigare hamnat i. Denna förståelse kommer givetvis bidra till att lättare försvara sig om man nu skulle hamna i sådana utsatta lägen.

Dagens tema då - nervositet. Skall man förknippa denna känsla med rädsla och ett tecken på svaghet? Absolut inte - förutsatt att denna ångest inte slukar en helt och hållet.

Alla har väl upplevt denna helt naturliga känsla då man ställs inför någonting okänt. Om man nu skall exemplifiera med en upplevd extremt stressfull miljö som en MMA-match ( allting är såklart subjektivt - det som upplevs som stressfullt för någon behöver inte nödvändigtvis innebära samma känsloyttringar hos en annan ), så uppfattar många nervositet inför match som ett tecken på svaghet eller rädsla och man eftersträvar att inte uppleva denna känsla mer. Denna inställning tycker jag inte är korrekt, med betoning att detta är endast min PERSONLIGA åsikt då jag vill inte påstå att allting är gjutet i sten.

Anledning till varför jag inte tycker det är enkel - nervositet innebär oftast att kroppen utsöndrar adrenalin samt nor-adrenalin, hormoner som försätter kroppen i stridsberedskap. Därigenom så påverkas även prestationen tillfälligt till det bättre - med förbättrad fokus och ack så nödvändiga reflexer ( nor-adrenalin nervssystemet ), högre arbetspuls med förbättrat syreupptag och därigenom även syresättning utav kroppen, högre smärttröskel etc. - alltså en hel del fysiska fördelar som man kommer att dra nytta utav under en match situation.

Personligen skulle jag aldrig tävla om jag inte kände nervositet. Det skulle innebära att jag inte insåg faran med det jag sysslar med och alla fördelar med adrenalinutsöndringen skulle försvinna. Det gäller bara att lära sig att kanalisera dessa känslor på ett positivt sätt - vilket är ett väldigt individuellt tillvägagångssätt.

" And when you look long into the abyss, the abyss also looks back at you. " - F. Nietzsche, Beyond Good and Evil. Gillar inte att citera en massa teoretiker som sällan har upplevt de känslor dom försöker beskriva, men ovanstående citat är väldigt passande när man har hamnat i en negativ spiral med prestationsångesten som slukar än. Alltså, fokusera på det negativa med nervositet och se dig själv slukas utav avgrunden. Man skall försöka att undvika bli styrd av negativa konskvenser som relaterar till biokemiska processer förekommande i våran kropp. Vara trotsig helt enkelt haha. Välkomna det positiva effekterna och stänga ute de negativa.

Precis som med allt annat här i livet så kräver det övning och åter övning - men skam den som ger sig

Jag kan återkomma senare med hur jag personligen lägger upp mina rutiner och förklara varför - det kanske kan hjälpa någon

Avslutar med en referens till Enson Inoue:

NS: What’s your most memorable moment in Pride FC?
EI: Being able to test my heart against Igor in Pride 10

Här pratade han om hur han visserligen förlorade matchen på pappret, men vann den på riktigt dvs. mot livet och dess rädslor/nervositet, så att de inte skulle styra honom. Han ville utmana sin rädsla och gå "toe to toe" med den mest, på den tiden, hårdslående strikern i MMA Igor Vovchanchyn. Som Enson sa - han ville se "the end of it" - alltså själva slaget.

Till Nästa Gång