Vägen dit

Veckan började med lite Thaiboxning och framförallt fristil med den beryktade Pitbull! Jag har småstartat lite försiktigt med fristilsbrottningen igen - sjukt roligt - men har dessvärre märkt av 3 negativa saker som alla resulterar i att mitt driv i skjutsteget försämrats.

Den första är att jag stannar till lite för att stabilisera upp kroppen med en ojämnt fördelad belastning för att därigenom skydda min skadade ljumske.

Det andra är att mitt muskelminne numera anpassats efter ett rörelseschema som påminner om när jag undervisar - dvs. uppdelat i fragment istället för att utföra rörelsen i ett flöde. Det tredje är att det är så sjukt kul att dyka in på doublellegs, singellegs och överlag brottas att man märker hur pass mycket man saknar det haha - hur det nu påverkar mitt driv i skjutsteget vet jag inte, men det måste jag nämna varje gång.

I vilket fall som helst så var målsättningen med mitt senaste pass att driva igenom motståndaren på ett mer kraftfullt sätt. En tumregel vid skjut är att följe benet är snabbare än främre av den enkla anledningen att det främre benet tar dig till motståndaren medan följe benet tar dig förbi honom. Punkt.

Pitbull ställde som vanligt upp då han ALLTID är redo när det kommer till fight och jag kände att drivsteget och ett följsamt rörelsemönster började att sakta komma tillbaka.

Det jag vill säga med ovanstående är följande och därmed också dagens träningstips haha.

Det var alltså inte så viktigt för mig att "vinna" varje närkamp med Pitbull utan jag hade ett delmål med min träning. Ett lyckosam nedtagning var endast en positiv bieffekt till målsättningen. Det gällde alltså att lägga prestigen och egot åt sidan, fullt vetandes att man till en början kommer att misslyckas. Innan man kan börja springa så lär man sig att gå etc. om man nu vill nämna den analogin

Hur som helst så är detta, enligt mig, en nödvändig inställning om man vill utvecklas för att bli så komplett som möjligt. Det gäller att strukturera upp träning i olika små "delmål" exempelvis ha rätt kroppsställning när man dyker, blockera slagen på ett visst sätt etc. och därefter drilla dessa moment.

Självklart så är det alltid kul att göra saker man endast är bra på och det är lätt hänt att man åsidosätter att förbättra sig i saker som kommer svårt för en. Här är den själsliga utvecklingen avgörande samt vilken sorts träningskamrater man har omkring sig.

Först gäller det att släppa prestigen och inställningen att man skall vara herren på täppan oavsett. Därefter så gäller det att ha rätts sorts träningskamrater runt omkring sig och ett ömsesidigt förtroende. Då jag är medveten om att jag kommer att misslyckas eller vara sämre när jag försöker öva in ett moment i sparringen (alivness som det kallas) så vill jag gärna veta att min träningskamrat inte då passar på att ge mig en tjuvis och knäcka näsan på mig alt. platta ut mig vid ett dyk. Detta är värt att reflektera över då man går till träning.

Det är inte alltid så lätt att upprätthålla just detta förtroende men man måste göra sitt bästa. Ett stabilt psyke är nödvändigt då alla dagar kommer man inte att prestera samt att inte hysa agg mot någon bara för att denna smiskat upp en rejält på träningen. Det är lätt att vilja ge igen och enbart fokusera på det. Men för att ta sig dit så måste man svälja sin stolthet och lära sig misslyckas. Efter ett tag så märker man att den här "ge igen" instinkten försvinner någonstans och man fokuserar enbart på att förbättra momenten i sig och struntar i jämförelsen med omgivningen totalt.

Phew. Textrad upphör. Avslutar med THE SMASHING MACHINE

Till Nästa Gång!